Vem bestämmer vad som är rätt och fel?

Varför måste jag leva i en värld där allt som är rätt är fel och allt som är fel är rätt?

Varför ser alla det vackraste som fult?

Varför är alla så dömmande?

Varför är jag så dömmande?

Är det bara inbillning?

Eller så hamnade jag i fel värld. Som den där prickiga kaninen som jag läste om när jag gick på lekis.

Det är fucking tomt igen.

Jag borde ha följt med någon ut

Inte bara stannat här

Jag trodde att det skulle få mig att må bättre

Nu vet jag inte

BUP var ganska bra idag

Vi kom överens om mycket

En nulägesanalys liksom

Men jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta

Jag är överambitiös sa hon.

Att jag pressar mig själv i alla element

Jag vet

Det stämde

Och nu?

Jag kan inte slappna av, för då försöker jag bara slappna av så effektivt eller vackert eller avslappnande som möjligt

Jag har aldrig levt utan förväntningar

Hur fan gör man det?

Blir det inte helt jävla meningslöst då?

Finns det någon som lever utan förväntningar?

Det gör ont

Men nu vill jag bara stanna i tystnaden

Eller kanske att någon plockar upp mig

Som en liten bebis

Och går omkring och visar mig hur man ska leva för att bara vara

I vakuum

I lilla Tyresö

Det är typ paradiset

Om jag kunde ta med mig någon dit

Någon som verkligen gick att prata med

Gud, kanske

Men Gud skulle ju tydligen vara med mig överallt

Jag behöver en ängel 

Tack till dem som skrev kommentarer. Ni andra får gärna också göra det. Det är kul att se vilka som läser.

Idag har något hänt mig som fick mig att inse hur konstig jag är.

På morgonsamlingen pratade jag med Niklas om att våran klass ska till Grönan för våran klasskassa. Först tvekade jag på om jag skulle med, men sen bestämde jag mig för att ändå följa med. Under dagen övertalade jag mina vänner att också följa med dit.

Sen på eftermiddagssamling så berättade Niklas vilket datum vi skulle till Grönan, och då visade det sig att det var under den veckan där jag ska till USA.

Nu kommer den sjukaste biten.

Det faktumet att jag inte kunde följa med gav mig en seriös deppattack. Och allt kändes skit och jag ville inte leva mer.

Jag höll på att börja gråta igen också.

Sen kom Lovisa och lyckades ta bort den värsta vilja dö-känslan.

Sen gick jag och frågade Niklas om mitt NO-betyg och fick reda på att jag typ inte kommer att höja mig om jag inte anstränger mig (alltså kommer jag inte höja mig för ansträngning är inget för en Rasklonikov).

Sjukt nog blev jagt typ glad av att prata med Niklas. Hmm, kanske inte bara därför. Men ändå.

Jag fattar inte vad jag ska dra för slutsats av det där.

Man kan vara deprimerad över ingenting. Det är jag från och med nu helt övertygad om.

Och där har vi min slutsats också.

Jag borde försöka skita i den där ledsenhetskänslan istället för att ta in den kanske. Men det är så svårt när man inte riktigt vet vad man är ledsen för.

Det är som att någon liten skitsak som jag har räknat med att få som jag vill (som Grönan grejen) och sen när den inte blir som jag har tänkt mig den. Då blir jag deppig över allting och känner att livet i största allmänhet är värdelöst.

Sen kommer den där breakdown känslan som jag aldrig hade erfarit förens för ungefär tre veckor sen när jag bröt ihop i skolan.

Det är som när jag var liten och hade tappat bort min mamma eller något sånt. När jag var orolig kunde jag inte prata med någon utan att börja storgråta. Precis så blir det när någon av de där småsakerna gå lite fel.

Sjukt nog gäller inte det för alla skitsakerna, utan bara vissa speciella (och oftast extra onödiga) händelser.

Jag fattar inte varför jag har det sådär. Jag har en teori. Men den tänker jag inte skriva här, och inte säga till någon. INGEN ALLS. Inte ens Bup-tanten eller min dagbok.

Jag hoppas förresten att den inte stämmer. Och det känns kanske inte helt så heller.

You never know. Haha. You'll never know.

På eftemiddagen har jag gymmat, ätit fölsedagsmiddag för pappa på Stazione och träffat Elsa.

Molly, Alva och jag räknade hur många steg det tog att gå över hela Saltsjö-Duvnäs station. Det var 125,5 steg enligt mig, 128 enlig Molly och en jävla massa fler enligt Alva.

Undrar hur jag ska bete mig.

För att vara en bra människa alltså

En trevlig människa.

Egentligen vill jag bara gå omkring i mina L'Estradska-kläder livet igenom och försöka att se allting så positivt som möjligt.

Jag kände det lite som om jag var påväg att bli en positivare människa

Häromdagen hjälpte jag till och med mamma att duka och damsuga i köket.

Och faktiskt så lyckades jag låta bli att gråta och träna och bli glad istället.  Och det är en bedrift för att vara mig.

Fy fan att jag sitter och skrivr om mina tankar och visar dem för alla. Det är läskigt. Speciellt eftersom att det säkert är rätt få som verkligen bryr sig. Men jag antar att jag måste få ut all egoism i min blogg så folk slipper höra mina tankar om mig själv dygnet runt.

Fast det funkar ju inte ens.

What the hell.

Fast om jag vill bli en ytligt lycklig person som i de amerikanska collage-filmerna. Då måste jag sluta tänka på djupa saker och skita i Raskolnikov stilen.

Troligtvis borde jag börja acceptera folk för vilka de är och inte vara så fördömmande också. Men jag orkar bara inte med så mycket i taget.

Det största steget är att se ut som dem.

<>Det kommer jag typ aldrig kunna ta.

<>Kram på alla och fuck bloggagratis för att mina blogginlägg blir fyllda av fula små pilar.

Snälla lilla

Vem är du?

Varför läser du min blogg?

Får du ut något av det?

Har du bara hamnat här av misstag?

Det går att skriva anonyma kommentarer, och då kan ni bara svara på vad som fick er att läsa min blogg.

Varför anstränger jag mig om ingen svarar???

Barkis är gulligullig

Hon ger mig råd i denna svåra stund av kval

<>Raskolnikov börjar bli min livsstil

Det är mammas kompistanter som är hemma hos oss. De pratar om hur bortskämda dagens ungdomar är, men ändå att det kanske inte är underbart att vara så bortskämd.

Jag tycker lite lika

Lycka är så jävla överskattat av våran föräldrageneration

De tror verkligen att frihet är lycka

Och att äventyr är lycka

Och att kärlek är lycka

<>Eller att rikedom är lycka kanske

<>Vi är så jävla hjärntvättade

<><>Kan ingen tänka att lyckan kanske inte är målet

<><>Att få gråta och springa omkring i regnet

<><><><>Att inte behöva vara lycklig i varenda liten sekund

Jag tror att friheten är målet

Att vara fri från så mycket som möjligt

Tillslut blir man fri från livet och sin kropp, och då har man uppnått oändligheten.

Men att ta livet av sig är som att hoppa in i en evig cirkel av ingenting

Jag tror att man måste lära sig att vara fri innan man kan bli av med livet

Död

Varför så tungt?

Nu trodde jag att jag var nära sanningen igen. Men kanske finns det bara frihet.

Det verkar stämma mycket bättre, för sanning verkar inte riktigt passa in i våran värld.

Förlåt för att jag drabbar er med det här ständiga analyserandet.

Jag borde valt Värmdö, tror jag.

Idag har jag varit på plattan och känt stanken av ruttnande valar. De ville att jag skulle skicka ett protestmail mot att valarna dödas, men jag ville hellre skicka ett protest mail mot dem.

Ble

Jag fick kväljningar

För flera veckor sen sa Niklas ett skämt som jag skulle skriva i min blogg. Men det har jag glömt massa gånger om och om igen. Nu kommer det här i alla fall.

Niklas: Mina, jag vet vad du borde göra i sommar för att träna upp din koncentrationsförmåga

Mina: Va?

Niklas: Åka på koncentrationsläger

Johanna: Hahahaha

Jag har haft matte och engelska idag. Det var väldigt frustrerande, för jag känner mig så jävla fastlåst när jag har lektioner. (Det börjar gå upp för mig hur ironiskt mitt gymnasieval är, men det går alltid att byta till Lestradska.)

På matten skulle vi gå igenom resultaten av nationella proven. Det var tråååkigt. Framförallt kanske för att mitt resultat blev så dåligt, men även på grund av att det tog så lång tid.

Dagens kommentar fälldes i alla fall av Johanna på matten.

Katarina höll på attt gå igenom någon uträkningsgrej och frågade till den trötta och tysta klassen:

- Vad ska vi göra nu?

Johanna var sur för att matten tog så seg tid

-Dö

 Johanna är inte bra på att anpassa röststyrkan till ljudnivån i miljön omkring henne. Det blev ett ganska roligt resultat, Speciell med tanke på att vi hade suttit och haft tråkigt så länge.

Efter skolan åkte vi till valarna, och så köpte jag ett par nya skor som var ganska söta, men som jag inte är säker på om jag ska behålla.

Imorgon är en annan dag

Nu borde jag titta på Harry Potter-film till engelskan, men det känns så jävla passivt, så jag tror jag kommer dö om jag utsätter mig för det.

Jag borde läsa om litteraturhistoria också, men det känns bara för mycket.

Jag kanske kan fråga Alva om hon vill gå på en prommis.

kram på alla 

Bloggen har fått ett sommrigt utseende.

Det blir man gladare av.

Jag tror jag är påväg ut ur den här depp perioden.

Och sommaren är nära.

Jag har tänkt på Katti en massa på sista tiden. Jag vet inte riktigt hur det började. Men nu har jag panik över att jag aldrig tog vara på den vänskapen. Hon var nog en av de tuffaste vänner jag har haft.

Kärlek till henne om hon någonsin kommer läsa det här

Och kärlek till alla andra som behöver den<>

Skoldagarna segar sig fram

Då och då kommer jag på mig själv med att längta till sommaren, men sen får jag magknip. För jag vet att sommarlovet innebär no more Lessan, och då blir jag sorgsen. Och livrädd för framtiden förstås.

Det finns en chans att jag får 315 poäng :D

Men det finns också en chans att jag lyckas sänka mig i tre ämnen och får 290. Bläk så tråkigt.

Fast det skulle vara intressant att inte komma in på Södra Latin. Förutsättningarna skulle ändras liksom.

Idag var jag tvungen att åka med Orminge C-bussen hem och gå från Skuru skola. Dura

<> 
<>Dagens kommentar: <>Vi tittade på Greven av Montecristo på svenskan. I slutet finns det en replik som ser ut såhär: - " I'm a count, not a saint". Anton är en härlig kille. Han utbrister högt och förvånat: "Va?! Jag trodde det var tvärt om".

Jag, Barkis och Anastasia kunde inte hålla oss för skratt. Efter att ha suttit och kollat på tråkfilm i två timmar när man egentligen är hyperaktiv så skrattar man åt vad som helst. Dålig timing av Anton att komma med siitt bästa skämt någonsin just då.

<>Tråkigt nog för Anton så var det inte meningen att skämta. Annars hade han fått eternal glory, hehe.

<> 
<>

<><>Dagens händelse: <><>Niklas och Veronica frågade mig och Johanna om vi ville göra en tipspromenad åt några barn i vår skola. Det var roligt. Jag känner mig inte som en tipspromenads-expert. Men det blir nog intressant.

Dagens flum:  När jag och Lillis gick från Pizzerian hem till Nino högljutt skrålandes "Hon bor i Farsta..."

Sedan har det faktiskt hänt en jävla massa annat med.

Jag har haft en NO-labration som var ganska intressant men tyvärr jävligt trög.

Jag har legat och kravlat på golvet i EMO-hörnan med Johanna.

Jag ritade ett halvt hakkors på Antons arm men greps av extrem ångest och försökte klottra över det snabbt som satan. Jag tror inte Anton blev så nöjd med resultatet.

Vi satt på Piccolina i typ en och en halv timme och kollade på lustiga gubbar som sprang förbi nere på gatan.

Jag var hemma hos Jussan för första gången.

Och jag köpte en present till min fader som fyller år på torsdag. (fan att det bara är tisdag alltså!)

Jag vill avsluta med några ord på spanska.

<>Tengo que ir al colegio. No me gusta la colegio. La Piccolina es más interesante.

<>Och till Olli:

<>Hola, me llamo Mina y quiero la pizza.

<>Helvete om det blev fel

Nu ska jag prova att göra som Jossan och be alla som läser att skriva sitt namn i kommentarer. Gör det!

Kram kram 

Jag är hopplös

Jag var helt övertygad om att allt skulle bli annorlunda när jag kom tillbaka från min lilla andningspaus.

Men nej.

Jag behövde inte mer än se mitt hem för att glömma alla andra drömmar.

Nu är allting precis så äckligt sockersött som vanligt.

Igår lekte jag Kurra Gömma med Tilde, Iris och Carolina. Det var ungefär så händelserik som den dagen blev.

Jag sov en jävla massa också efter flygturen. Men det verkade inte hjälpa, för idag var jag sjukt trött i alla fall.

Jag kunde inte koncentrera mig typ alls idag, men det kan man väl inte riktigt vänta sig heller.

<>På förmiddagen hade jag spanska, och det gick väl ganska bra. Jag lärde mig hur man berättar om något man har gjort.

<><>Sånt gillar jag, för jag är lite besatt av grammatik av någon anledning.

<><>Eftermiddagen höll på att gå åt helvete, för jag kom inte på något att göra. Så jag sprang bara omkring och gjorde ingenting med Jussan och Lillis. Men sen stötte vi på Henny (våran bildlärare) och hon lät oss komma in i estetsalen.

<><>Så jag jobbade lite på min "Venus födelse"-inspirerade tavla. Men sedan spårade det ur när jag skulle färglägga den, för då insåg jag att resultatet  inte skulle bli mycket vackrare än någonting jag kunde ha gjort på dagis.

I alla fall så gav jag upp för den här gången. Jag får bara hoppas på att hon inte sänker mig.

Och så gick jag till Lillis, Marcus, Victor o.co och diskuterade gymnasium typ resten av eftermiddan.

 Jag är livrädd för att jag kommer bli mobbad på Södra Latin. Eller bara inte gilla människorna i min klass, för det kan också vara för jävligt.

 Men det är väl bara att hoppas på det bästa.

<>Efter skolan tunnelbanaluffade jag med Lillis och Nina. Olivia och Alis var också med i början. Men halva tiden var jag tvungen att tillbringa med de finska brunetterna. De är visserligen söta och trevliga till vardags, men just idag var de läskigt högljudda och på gränsen till piniga.

<>Man kan läsa om det hela på Lillis blogg om man skulle känna för det.