Inlägg publicerade under kategorin Uppe i det blå

Av Anna - 28 augusti 2007 23:46

<><>Harald är den underbaraste

<><>Finns ingenting annat

<><>Mitt problem är att jag har svårt att  bry mig om något annat

<><>Det känns inte värt det

<><>Fast på vissa sätt är det bra

<><>Man blir inte lika nervös och stressad

<><>Man kan ta lite lätt på livet


<><>Jag har adopterat buddhismen nu. Det lilla jag känner till av den följer jag troget. Jag gör allt för att bli som Dalai Lama förespråkar. Lycklig.


<><>Jag saknar Torquay lite grann.

<><>Jag saknar mest av allt Harald, fast det bara var en timme sen jag sa hejdå till honom i Märsta.

<><>Jag dör

<><>Nej, jag lever

<><>Jag lever ett väldigt levande liv

<><>Men just nu känner jag jävligt mycket för förändring

<><>Inte för att jag vet hur förändringen skulle vara

<><>Kanske det där med husvagnen


<><>Eller något


<><>Kanske vill jag trots allt bara fortsätta leva där jag är nu

<><>Det känns mer som att det är någon mental tröskel eller något

<><>Några spår av smuts som sitter kvar

<><>Jag ska bli ren

<><>Ren buddhist

<><>hm, jag ska nig lära mig stava buddhist också.

<><>Är lite tveksam till nuvarande stavning


<><>Jag vill plötsligt inte

<><>Det känns som att allt det lyckliga glimmret försvann från världen

<><>för två sekunder sen var allting relativt lyckligt

<><>Nu känns det tomt


<><><>Jag tror jag såg Anna när vi väntade på Märstatåget idag. Måste förhöra mig om det imorgon. Anna verkar som en mycket trevlig flicka. Nora med. Pelerin, Josefin och Sofia är det. En hel del andra med.


<><><><>Gråt

<><><><>Ska kanske telefonera till Eksund

<><><><>Om de inte dödar mig


<><><><>Imorgon ska jag be Johanna om hjälp med en för tillfället mycket central fråga i mitt liv

<><><><>Svaret kan innebära en jävla massa trassel

<><><><>eller en liten lättnad

<><><><>Låt oss hoppas på lättnaden


<><><><>Idag fick jag en bok att läsa på engelskan.

<><><><>Men hur som helst så orkar jag inte skriva mer nu.

<><><><>Ska telefonera eller möjligen läsa lite.


<><><><>(Läste Bulgakov imorse och hittade våra gamla Göteborgsbiljetter. Snyft snyft. Livet är en stor liten sak. Mycket varierande i känslor. Tänker på Heddan. Henne ska jag fika me på torsdag. Längtar dit.)


Kom nu på en ännu viktigare fråga jag måste ställa till Johanna. Den är fan ännu mer central i mitt liv. Oj, det där var en fet diss, men eftersom ingen (inte ens de berörda dissade) kommer fatta vad det handlar om så bryr jag mig inte om att radera det hela. Nu börjar min blogg verkligen arta sig. Ingen flams längre.



Haha, kom nu på ett mycket passande bandnamn åt Nina. Jag ska föreslå saken för Miss Barketorp imorgon när vi då förhoppningsvis möts på ryskan. Let's hope att hon bekantar sig med Pelerin och inte leker asocial eller något. Men det vore väldigt olikt Johanna, känner jag. So, not to worry.


Jag må inte vara något engelskageni. Men försöka duger.


Måste avsluta saken med att Harald är alltet. Bara för att det är honom det egentligen skulle handla om. Men jag insåg att jag aldrig skulle lyckas fånga den känslan i ord. Det är för någon som inte tappat halva sin ordförråd på grund av plötslig hjärncellsutrotning.<> Eller något i den stilen.


Good night 

ANNONS
Av Anna - 16 juli 2007 20:29

Jag är vacker

Jag kan i alla fall känna det nu

Men det spelar ingen roll

Det spelar ingen roll alls

Däremot har jag Harald nu

Och det spelar roll

Det är han som gör att jag kan känna mig vacker


Jag är överdrivet sentimental och jag njuter som satan av det

Jag älskar att vara sentimental

Jag saknar HångelAlbert som jag inte kommer få se på alldeles för länge

Jag saknar Harald som jag visserligen kommer träffa imorgon men som bor alldeles för långt borta för att kunna vara med mig i varje sekund

Jag saknar Anton, Marcus och Charles och jag saknar den mysiga kvällen när vi vandrade omkring på Söder och pratade om all möjlig meningslös skit

Jag saknar SkåneSimon och hans sorgliga värdfamilj som vi var på BBQ-party hos

Jag saknar mina söta små GöteborgsMatildor och AlingsåsLinnea som alltid fick mig att skratta

Jag saknar KaraÅke, Antonio med sitt söta busiga leende och Lilla Anton från Nacka

Jag saknar Samih som sa "Jag bryr mig inte om några andra tjejer jag vill bura a dej"

Jag saknar JB, Marc-Antoin, Lambert och de andra mystiska fransmännen

Jag saknar alla morötterna från L'Essan

Jag saknar Nina så mycket så jag dör, men det orkar jag inte skriva mer om för då kommer det bli fel i min hjärna

Jag saknar Tannaz som är i Iran

Jag saknar Elin som är i Falkenberg

Jag saknar Elsa men henne kommer jag träffa imorgon, och det är en lättnad bland all annan saknad och skit

Lillis den jäveln är i Barcelona

Jag tänker inte skriva om fler människor nu, för då börjar jag gråta


Jag saknar ta mej fan Pillow också


Jag saknar Tricia Colley


Jag saknar Niklas!!!!!! 


Nej, ingen mer saknad nu 


"You can't fight the tears that ain't comming

Or the moment of truth in your lies

When everything seams like the movies

Yeah, you bleed just to know you're alive"


Jag hatar att det är så fint och perfekt

Kontigt nog hatar jag inte det perfekta i Harald

Det är det sjukaste

Men jag tror inte att hans perfekthet kommer plåga mig så länge han inte inser hur mycket finare än mig han är


Det mysigaste var när jag låg och grät i lördags natt och han tröstade mig

Alla flickorna var så blåsta

Jag älskar minnet av när Albert skulle laga te på Haralds vis

Jag älskar alla minnena

Vart enda ett


Albert får mig att skratta

Harald får mig att älska livet

Jag älskar dem båda två

Fast mest Harald

Även om Albert är min favoritskåning någonsin


Jag älskar Johanna också


Jag skulle kunna låsa in mig i ett tomt rum med dom tre och leva lyckligt i resten av mitt liv

Jag vet dock inte hur jag klarar det levande livet

I det rummet förändras allting

I det rummet försvinner Albert till Skåne och Harald bor långt bort åt helvete

I det rummet åker Johanna till USA i tre veckor

I det rummet finns tusentals fjortisar som skymmer sanningen och gör vackra människor förvirrade

Jag måste gömma mig


070707

ja, jag kan bara hoppas att jag är värd honom


Du kommer aldrig någonsin förstå mig helt

Det finns ingen bok som kan berätta hur det känns att gå ner till bussen från Preston Down Road och lyssna på Shoreline och Hallelujah

Det finns ingen bok som berättar om att lyssna på Albert och Harald diskutera får och framtid

Det finns massor av böcker som jag skulle kunna skriva om  de sakerna

Men varför ens försöka när jag aldrig kommer kunna ge hela livet till någon läsare

Varför ens försöka när ingen bok någonsin kommer kunna fånga en känsla

När orden aldrig kommer kunna räcka till

Jag behöver minst 20 års utbildning för att kunna skriva mitt liv på papper

Och jag behöver en lärare

Jag behöver en ängel


Men kanske finns det inga änglar

Kanske är det inte meningen att utföra ett livsverk

Om det är något jag vill ägna mitt liv åt så är det att hjälpa människor attt förstå att ytan är så lite

Jag vill göra Raskolnikovska människor mer värda i det verkliga livet

För jag bara vet att det är de som är framtiden


Tänk att få bli historisk

Nu är jag alldeles för sentimental för att se perspektiv på saker och ting

Fast det är jag kanske alltid


Om datorn kraschar innan jag hinner lägga ut det här inlägget så kommer livet rinna ur mig 

ANNONS
Av Anna - 24 maj 2007 20:44

Tack till dem som skrev kommentarer. Ni andra får gärna också göra det. Det är kul att se vilka som läser.


Idag har något hänt mig som fick mig att inse hur konstig jag är.


På morgonsamlingen pratade jag med Niklas om att våran klass ska till Grönan för våran klasskassa. Först tvekade jag på om jag skulle med, men sen bestämde jag mig för att ändå följa med. Under dagen övertalade jag mina vänner att också följa med dit.

Sen på eftermiddagssamling så berättade Niklas vilket datum vi skulle till Grönan, och då visade det sig att det var under den veckan där jag ska till USA.

Nu kommer den sjukaste biten.

Det faktumet att jag inte kunde följa med gav mig en seriös deppattack. Och allt kändes skit och jag ville inte leva mer.

Jag höll på att börja gråta igen också.


Sen kom Lovisa och lyckades ta bort den värsta vilja dö-känslan.

Sen gick jag och frågade Niklas om mitt NO-betyg och fick reda på att jag typ inte kommer att höja mig om jag inte anstränger mig (alltså kommer jag inte höja mig för ansträngning är inget för en Rasklonikov).

Sjukt nog blev jagt typ glad av att prata med Niklas. Hmm, kanske inte bara därför. Men ändå.


Jag fattar inte vad jag ska dra för slutsats av det där.

Man kan vara deprimerad över ingenting. Det är jag från och med nu helt övertygad om.

Och där har vi min slutsats också.

Jag borde försöka skita i den där ledsenhetskänslan istället för att ta in den kanske. Men det är så svårt när man inte riktigt vet vad man är ledsen för.

Det är som att någon liten skitsak som jag har räknat med att få som jag vill (som Grönan grejen) och sen när den inte blir som jag har tänkt mig den. Då blir jag deppig över allting och känner att livet i största allmänhet är värdelöst.

Sen kommer den där breakdown känslan som jag aldrig hade erfarit förens för ungefär tre veckor sen när jag bröt ihop i skolan.

Det är som när jag var liten och hade tappat bort min mamma eller något sånt. När jag var orolig kunde jag inte prata med någon utan att börja storgråta. Precis så blir det när någon av de där småsakerna gå lite fel.

Sjukt nog gäller inte det för alla skitsakerna, utan bara vissa speciella (och oftast extra onödiga) händelser.

Jag fattar inte varför jag har det sådär. Jag har en teori. Men den tänker jag inte skriva här, och inte säga till någon. INGEN ALLS. Inte ens Bup-tanten eller min dagbok.

Jag hoppas förresten att den inte stämmer. Och det känns kanske inte helt så heller.

You never know. Haha. You'll never know.


På eftemiddagen har jag gymmat, ätit fölsedagsmiddag för pappa på Stazione och träffat Elsa.

Molly, Alva och jag räknade hur många steg det tog att gå över hela Saltsjö-Duvnäs station. Det var 125,5 steg enligt mig, 128 enlig Molly och en jävla massa fler enligt Alva.


Undrar hur jag ska bete mig.

För att vara en bra människa alltså

En trevlig människa.

<>En glad människa 

Egentligen vill jag bara gå omkring i mina L'Estradska-kläder livet igenom och försöka att se allting så positivt som möjligt.

Jag kände det lite som om jag var påväg att bli en positivare människa

Häromdagen hjälpte jag till och med mamma att duka och damsuga i köket.


Och faktiskt så lyckades jag låta bli att gråta och träna och bli glad istället.  Och det är en bedrift för att vara mig.


Fy fan att jag sitter och skrivr om mina tankar och visar dem för alla. Det är läskigt. Speciellt eftersom att det säkert är rätt få som verkligen bryr sig. Men jag antar att jag måste få ut all egoism i min blogg så folk slipper höra mina tankar om mig själv dygnet runt.

Fast det funkar ju inte ens.


What the hell.


Fast om jag vill bli en ytligt lycklig person som i de amerikanska collage-filmerna. Då måste jag sluta tänka på djupa saker och skita i Raskolnikov stilen.

Troligtvis borde jag börja acceptera folk för vilka de är och inte vara så fördömmande också. Men jag orkar bara inte med så mycket i taget.

Det största steget är att se ut som dem.

<>Det kommer jag typ aldrig kunna ta.


<>Kram på alla och fuck bloggagratis för att mina blogginlägg blir fyllda av fula små pilar.


Av Anna - 6 maj 2007 19:24

Jag vet inte


När jag skrev den där ifyllningsgrejen var det som att allting plötsligt syntes. Allting jag tänker.


Jag är rädd som fan.


Jag är rädd för att jag inte kan vara som jag är och inte som jag vill vara.


<>Jag är rädd för att jag inte är.


Jag är rädd för att jag inte finns. 


<>Det är en så äcklig tanke, så man skulle kunna göra vad som helst.


<>Och så hör jag dem säga:

<>- Hon är så dålig, det är därför hon måste skrika så högt och ha allas uppmärksamhet. Det är därför hon måste trycka ner alla andra och kalla dem fjortisar och fula saker. 


Först tror jag inte att de menar mig. Först tror jag att det är någon annan. En såndär person som är dålig. En såndär person som inte kan plugga och inte klarar av att få bra betyg och vara trevlig mot sin familj och vänlig mot sina kompisar. En sån som inte kan bete sig bland folk.

<>Sen ser jag att det är precis en sån person som jag är. Att allting stämmer in på mig.


Helt ärligt vet jag inte hur jag hade överlevt utan Ninas lilla kommentar.

Hon sa: Du är min idol.

Och det kan man tänka att det inte betyder något och att det är sånt som folk bara säger för att de vill ha ens uppmärksamhet.

Men det var något annat. Hon hade en motivering, och även om jag inte riktigt förstod den så betydde den något. Den betydde att jag gör något bra.


Jag är rädd för att de inte ser mig

För no matter how much jag tänker så kommer jag aldrig någonsin komma till någon slutsats.

det spelar ingen roll hur mycket jag skriker tvärt emot när jag inte är säker. Och då är jag ingenting. 


Jag är precis lika ingenting som alla fjortisar och morötter i världen. Bara fulare.


Ni ska förstå en sak.

Jag behöver inte vara vacker. Jag kräver det inte.

Jag kommer inte kunna bli vacker.

Men om jag kunde veta något.

Om mina tankar var speciella och värda mer än fjortisarnas.

Om jag kunde ha någonting som vägde upp deras skönhet.

Då skulle jag kunna leva med mig själv. 


Jag har aldrig haft någonting som gör mig speciell.

Jag har alltid velat vara någon.

Fast först trodde jag att jag måste vara som alla andra för att vara någon.

<>Det kanske var då som jag försvann.

<> 
<>

<><>Jag blir så förvirrad så det inte finns.

<><>Det är så äckligt att vara ingen.


<><>Det är så äckligt att vara fjortis.

<><>Och även om jag var vacker skulle det vara lika äckligt.

<><><>det är så äckligt att inte ha en åsikt och inte kunna tala för sig själv.

Det är så äckligt att inte våga spy upp skiten för att man inte vill att de ska se.


<>Det är så jävla äckligt att höra  det hela tiden



Jag kastar stenar i mitt glashus

Jag kastar pil i min kuvös

Och så odlar jag min rädsla

Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker

Där växer avund klar och grön

Och jag är livrädd för att leva

Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling, vi ska alla en gång dö


Det är så jag.


Och förlåt att jag citerar Kent i min blogg

Och förlåt att jag är precis som alla andra

Och förlåt att jag inte kan uppfylla mina egna drömmar för att jag är för rädd för vad alla andra ska säga

Och förlåt att jag säger emot mig själv

Och förlåt att jag slänger skit i ansiktet på alla jag älskar

Och förlåt att jag inte ens kan vara som jag säger åt alla andra att vara

Men det verkar vara allting som är kvar av mig 

Av Anna - 28 april 2007 17:53

Den viktigaste insikten är att människan i det stora hela inte kan göra mycket för att påverka sitt öde.

Och att lyckan inte finns i ett obegränsat lager. Man kan helt enkelt inte alltid vara lycklig, men man kan göra det bästa av sin situation.

Leva i nuet är ett så uttjatat råd. Men det ligger så mycket i det. Man måste bara hitta sitt eget sätt att leva i nuet. Framtiden är ju också viktig.

För mig innebär "leva i nuet" att göra nuet till ett så lyckligt ögonblick som möjligt. Om man är riktigt deppig blir man kanske inte gladare av att försöka tänka positivt, men man kan i alla fall försöka önskedrömma lite. Det går alltid att göra stunden mer bekväm.


Den största insikten är ändå Gud eller den högre makten.

Jag kan ändra mitt liv till det bättre just nu. Jag kan till viss del påverka min framtid. Men jag kan inte förändra ödet.

<> Kanske kan jag prata med NA imorgon och göra honom till en hjälpande hand på vägen mot ettt i allmänhet nöjdare jag. Men Gud och ödet eller vad man nu ska kalla den makten, vet redan hur det ska bli tillslut. Hur mitt liv kommer se ut på ett ungefär.

Min syn på det förutbestämda livet kan jag dock ändra lite på.


<>Det är lite som med kroppen man föds i. Man har en kropp som inte är så mycket att förändra egentligen. Man kan vara nöjd eller missnöjd. Det är till största delen ett beslut man fattar själv.

<>Det går att anpassa kroppen efter de allmänna idealen, men det gör dig knappast lyckligare eftersom det inte kommer förändra din inställning till din kropp. Gud har givit dej något som du kan se på ett positivt eller negativt sett.


•••••


No rien de rien

No je no regrette rien


Nu vet jag inte om det där var perfekt stavning, men det tycker jag inte kan förväntas av mig eftersom jag inte har läst franska över huvud taget.


Och det där stämmer.

<>Mitt liv kanske kan vara pestigt ibland. Men om jag kunde åka tillbaka i tiden skulle jag inte förändra något. Inget "de där" gör är mer meningsfullt än det jag gör. Inget de gör är bättre eller skänker dem mer lycka. Och troligtvis vet de inte om hur man gör för att vara lycklig heller.

Om jag ändrade något i min historia skulle jag missa alla insikter. Speciellt de här senaste som poppade upp i mitt huvud när jag gick hem ifrån tåget idag.


Nu ska jag berätta en wonderful thing som jag har åtsakommit idag.

Jag gick på stan utan smink och i luffiga mjukisbyxor och skabbkläder och kände mig inte dålig äcklig eller motbjudande på något sätt. Utom när jag stog och väntade på att Lillis utanför provrummen och var röd i ansiktet som en gris för att det var så varmt. Fast inte ens då drabbades jag av något såntdär intensivt självhat som annars brukar framträda så fort jag tänker på mig själv utan smink.


I övrigt har jag suttit på ett café och gått igenom hela Ninas skolgångshistoria. Fast det var mycket mysigare än det låter. Hoppas Nina inte tar det som en förolämpning.

<>Så har jag köpt en klänning på H&M's barnavdelning också. Den var söt. Fast jag kommer säkert avsky hur jag ser ut i den när jag har kommit ur min självgoda period. Hoppas den stunden aldrig kommer.


Det har varit en mysig lördag trots att kvällen kommer bli rätt trist.

Kram och puss

Av Anna - 22 april 2007 11:01


Det var en gång för så länge sen

Du och jag slogs mot dumheten

Vi följdes åt till våra drömmars stad

Vind i håret och vår sikt låg klar

Det var en gång i ett annat liv

Ett annat dem mot ett annat vi, och jag

Hör du mig, hör du mig, kan du höra mig

Allt det här för dig

Allt vi sagt, allt vi gjort blev en sång för dig

Ambitionen var ett långsamt gift

Du höll ut länge, men du föll tillsist


Nu tar molnen mark

Jag var förblindad av att solen sken så stark


Sverige, Sverige älskade vän

En tiger som skäms

Jag vet hur det känns

När allvaret har blivit ett skämt

När tystnaden skräms

Vad är det som hänt



Waking up was kind of strange

The past two years have made a change

You were barely on my mind

Saying goodbye sure takes time



Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklar blev jag rädd

Min sista gnista hopp var att synas, att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Jag sa alltid nej


Och som ni lekte när ni var barn

Du förlorar ditt krig och står ensam kvar

Och ingen kommer till ditt försvar

Så du står givakt med din rygg rak

och tar 400 slag


Visst bor det ett skrik någonstans i ditt lugna tysta liv

En vild fantasi som dränks i lådvis nostalgi


••••


Jag är inte så härlig på att stava

Sorry about that

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se