Direktlänk till inlägg 9 juni 2007

Rodion Romanovitj

Av Anna - 9 juni 2007 13:45

Jag har funnit en djup kärlek till Raskolnikov. Och likheterna blir bara större och större.

Fast allting är så ytligt, så det där går inte att beskriva utan att det låter patetiskt.


Jag hatar språk. Det räcker aldrig till med orden. Det går ändå inte att överföra en tanke till någon annan individ. Det är ingen som förstår helt och hållet.

Johanna är i för sej fantastisk. Vi kan prata ganska länge och hänga med i varandras tankar. Men det är så krångligt. Det är knappt så man kan förstå sig själv en längre tid.

Jag är nästan säker på att det är språket. Orden är meningslösa och otillräckliga efter att de använts i vardagliga sammanhang. Vissa tankar är onämnbara, andra går bara inte att uttrycka för att det rätta ordet kan betyda så extremt många olika saker.

Det är svårt att komma ihåg en tanke när den inte går att sätta ord på. Då är den ju bara en känsla. Och en känsla är svårare att minnas.


<>Mest av allt hatar jag det vardagliga och alla människorna som aldrig kommer bli annat än vardagliga eftersom deras liv är så vardagliga att de inte ser något annat. Sånt får mig att framstå som så sorglig.

 Jag som aldrig kan bete mig vardagligt. Jag klarar bara inte att se samma mönster upprepas.

Jag klarar framför allt inte att sitta och stirra på en uppgift jag redan har förstått i en timma bara för att alla dessa vardagligt tröga också ska förstå den.


<>  <>Sanningen är bara en känsla


 Sanningen går inte att beskriva för dessa vardagliga personer utan att det låter patetiskt.

De tror verkligen att deras värld är verkligheten.

Det gör ont i mig

Jag vill inte att de ska se mig som en sorgligt misslyckad varelse

Men ju mer man förklarar desto djupare rotar sig deras tro


Galenskap

Bara för att de aldrig kommer förändras

Kanske ska man tolka Dostojevskij så

Kanske har jag rätt att gå över lik för att visa dem sanningen

Fast hur många jag än dödade skulle de ju aldrig förstå

Orden räcker inte

De skulle kalla mig galen

Troligtvis ännu mer galen än de ser mig som nu


Ni kommer aldrig fatta!

Vi ser rakt igenom er

Vi ser vad ni tänker om oss

<>Hur n i resonerar

<>Vi ser att vi aldrig kommer kunna bryta cirklarna

<><>Aldrig kommer kunna visa er sanningskänslan

<><>Vi ser att ni skrattar åt oss

<><>Och vi gråter

<><>Fast mest för att vi aldrig kommer kunna rädda er

<><>Aldrig kommer kunna rädda världen

<><>Vissa kommer till den slutsatsen att de ändå ska gå över lik för att visa världen sanningen

<><>Till exempel Eric och Dylan eller Raskolnikov

<><>De vet att orden aldrig kommer räcka till

<><>Att alla kommer dö förgäves

För att folket ändå inte kommer fatta 

Men de vill väl ändå försöka<> antar jag

Inte bara fortsätta leva i lögnen


Som sagt så finns det folk som är utfyllnad och folk som faktiskt förstår

Vi finns och vi förstår

<>Och det spelar ingen roll

Den ända skillnad det gör är att vi blir kallade galna


Vissa av oss inser det aldrig riktigt

De låter sig övertygas om allt som de där vardagliga tror är rätt

De tror att de är misslyckade



Och sen tänkte jag på att de flesta vuxna alltid säger att de där tankarna tar slut

Men är det samma sak?

Är det en sjukdom?

Eller är det bara så att alla som ser sanningen inser att den här världen är det inte värt att leva i?

Är det vi som tar livet av oss?


Jag vill göra skillnad

På sätt och vis vill jag leva som de vardalgiga människorna gör

Jag vill skratta och skitsaker och gråta för matriella problem som till exempel att jag blir slagen av min pojkvän eller att min farfar dör 

Jag vill tro på den där sanningen och bara ha Raskolnikov grejen som en hobby

<>Jag vill skratta åt de vardagliga människorna när jag är med Johanna  men ändå leva hela mitt liv med dem

Jag vill inte bli äldre och med tiden glömma sanningen

Men jag vill inte leva utanför resten av världen bara för att jag är en som förstår


Om jag ändå hade orkat ägna lite mer tid åt det här inlägget och hittat ord som passade lite bättre

<>Jag är säker på att jag har rätt

Jag har tänkt igenom alla andra möjligheter också

Åtminstone nästan alla

Den här verkade mest trolig

<>I alla fall så här långt   
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anna - 4 maj 2010 21:08

I'd tell you sad stories of my childhood   Dreams dreams, of when we had just everything dreams of me and you And it seems it seems that i can't shake those memories I wonder if you have the same dreams too   The littelest things they...

Av Anna - 18 februari 2010 19:20

I wanna be forgotten And I don't wanna be reminded You say please don't make this harder No I won't yet   I wanna be beside her She wanna be admired You say please don't make this harder No I won't yet   Oh dear, is it really all ...

Av Anna - 3 augusti 2009 18:01

He left no time to regret Kept his dick wet With his same old safe bet Me and my head high And my tears dry Get on without my guy You went back to what you knew So far removed from all that we went through And I tread a troubled track My odds are sta...

Av Anna - 21 juli 2009 19:38

Suerte que en el sur hayas nacido y que burlemos las distancias Suerte que es haberte conocido y por tramar tierras extrañas yo puedo escalar los andes solo por ir a contar tus lunares contigo celebro y sufro todo mis alegrias y mis males   Sabes que...

Av Anna - 3 juli 2009 20:44

So... so you think you can tell, heaven from hell, blue skies from pain? Can you tell a green field from a cold steel rail? A smile from a veil? Do you think you can tell?   Did they get you to trade your heroes for ghosts? hot ashes for trees, hot a...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se