What if God was one of us?  Ja, tänk om...

<>Oavsett om jag ser all skönhet omkring mig så kan den ändå inte hjälpa mig. Den kan aldrig göra mig lycklig.

<>Jag tänkte så, och det gjorde så jag orkade resa mig upp igen.

<>Jag hade lagt mig i min säng och låg och grät under min kudde. Allting gjorde ont.

<>Jag är så stressad så det tjuter

<>Och jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG vara tillräcklig

<>Så tänkte jag 

Och äcklig kände jag mig

Och hjälplös

Och ful som satan 

Hur jag än försöker kommer jag aldrig komma i närheten av deras skönhet<>, tänkte jag.

Grå och ful

Blod, tjära och slem

Motbjudande

<>Och de kommer inte slå mig  eller skada mig eller skära sönder min kropp

De kommer inte vilja ta i mig, inte nudda mig, och helst inte ens se mig

Jag kommer bara vara ensam med all ångest

Det spelade ingen roll att det gick bra igår

Det gjorde bara ont att mitt rum var dammig

Att jag inte kommer få 315 poäng och kanske inte ens komma in på Södra Latin

Att jag är så ful så att det är bortom allt hopp

Att jag är pinsam som satan och inte klarar av någonting själv

Att jag ALDRIg duger

Att jag inte klarar någonting

<>Att det inte finns några änglar

<>Sen tänkte jag på när jag brukar gå hem från tåget sent på kvällarna och det lyser från alla husen och jag ser havet och friheten och det vackraste som finns. Och jag tänkte på att det brukade vara så oslagbart vackert så man log och blev alldeles upprymd, men helt och hållet lycklig blev man aldrig. Det lyckades liksom aldrig komma ända in i själen.

<>Så tänkte jag på hur man aldrig kan njuta av skönheten när man är mitt inne i den.

<>Hur vackra alla människor kan vara utan att det egentligen spelar någon roll.

<>Och då förstod jag attt det är det som är felet på hela mänskligeten just nu. Skönhetstiden.

<>Vi är så sjukt fixerade vid skönhet.

<>Vi tror att den kan lösa alla våra problem.

<>Men egentligen är livet bara halvdant. Och det blir aldrig sådär underbart som det vackrta omslaget utlovat.

<>Och det är det som är det mest underbara med livet.

<>Det finns ingen egentlig lycka.

<>Den excisterar bara inte.

Det handlar bara om små patetiska glädjedoser.

Att stanna vid vägkanten och titta på solnedgången tillsammans.

Att konstatera att det blir inte bättre än såhär, men vi har i alla fall inte lika ont just nu.

Som jag och Johanna sa igår:

<>Människorna klamrar sig fast vid varandra  och kommer på tusentals undanflykter. De vill inte se hur kallt det är. Hur liten och obetydlig lyckan är i jämförelse med kylan och ondskan.

<>De övertalar varandra om att livet är vackert och kärleken allsmäktig. 

De gömmer sanningen bakom skönheten, tror jag. Och när de inte finner någon lycka i skönheten inbillar de sig att skönheten inte är fullbordad ännu.

Man kanske finns det ingen himmel. Inget paradis. Inget vackert lugn att vila sig i efter döden.

What if God was one of us?