Alla inlägg under maj 2007

Av Anna - 31 maj 2007 17:32

Jag är krånglig

Jag stöter bort det allra bästa

Jag förstår inte mig själv

Jag vet aldrig vad jag känner

Allt är bara en enda röra


Blee


Godbye allihop, imorgon sticker jag till staterna :)

Puss 

ANNONS
Av Anna - 30 maj 2007 19:51

Jag blev glad

För en trevlig tant ringde och sa att hon ville provfilma mig till någon ungdomsfilm

Nu var det dumt att skriva det här eftersom jag troligen kommer fucka up hela skiten och förstöra den chansen totalt.

Hur hänger den grammatiken ihop?


Nu borde jag packa


Tänk om jag inte får ledigt från skolan för att åka och göra provfilmningen. Då blir det tråkigheter.

Kanske kommer jag då slå Niklas.


Förresten till Johanna ett meddelande som jag tänkt ut:

<>Du vet när vi diskuterade morotssoffan och att vi kanske skulle spränga den. Du ville rädda en person, men trots att jag inte sa något då så ville jag inte det. Jag har funderat mycket över detta eftersom jag först tog det som ett tecken på att jag är en ond människa.

Svaret jag har kommit fram till är att jag är en halvt ond människa. Jag tål inte folk som är alltför perfekt.

Nu känner jag att allt kommer bli totalt misslyckat om Johanna inte minns den där diskussionen. Inte för att det egentligen är meningsfullt annars heller, men ändå.


Jag träffade Mika på Ica idag.

Och bakade brownies.

Olivia sköljde ur ett glas som hon hade druckit vatten ur för att hon inte ville ha kvar vattensmaken när hon skulle dricka mjölk.

Jag har kloka vänner. 

ANNONS
Av Anna - 28 maj 2007 20:19

På fredag åker jag till San Diego med min älskade moder.

Det ska bli rätt skönt


Jag slappar så in i helvete i skolan just nu

Inte för att det egentligen är särskilt avslappnande

Jag mår illa av att göra det

Jag blir trött i huvudet av att tänka på allt jag misslyckas med att göra


Jag och Johanna gjorde en tipspromenad idag. 8:orna och 5:orna ska göra den på onsdag.

Vi hade lustiga frågor i den tipsrundan asså.

Azzå

hehe


Jag har två tjocka häften om litteraturhistoria att läsa tills imorgon. Men jag blir bara så jävla rastlös av att läsa dem.


Imorgon ska jag träna.

Jag tror jag ska ta en prmenad idag också efter jag har läst klart häftena.

Fast det blir väl först någon gång vid ett om jag fortsätter i den här takten. Jag tänker ändå promenera.

<>Fast om jag går vid vattnet kommer jag bli galet rädd för spöken eller lik eller något.  (Jag vet att jag är en mes)


Nu kom min familj hem. Satan.

Jag kommer aldrig kunna koncentrera mig när folk skriker i hela huset.


ORKAR INTE!!


Jag vill göra som Hamlet


Fast tanken på att kalla mig tapper är ganska skrattreatnde faktiskt


Det finns en snubbe som heter Jonathan Swift i historian.

Han var en tuff gubbe.

Den roligaste var när han skrev om att man borde äta upp de fattiga irländska barnen.

Jag älskar när man är ironisk på andra människors bekostnad.


<>Nu måste jag återgå till läsandet - döden 
Av Anna - 28 maj 2007 20:09

Att vara eller icke vara, det är frågan:

är det ädlare att och stå ut med

ett bittert ödes styng och pilar

än ta till vapen mot ett hav av kval

och göra slut på dem med ens? Att dö--

att sov, inget mer - och veta

att i den sömnen domnar hjärtats sorger

och alla dessa tusental av plågor

som är köttets arvedel. Det vore

en nåd att stilla bedja om! Att dö,

att sov, sova! Kanske också drömma?

Se, där har vi problemet - för i döden

vet vi ej vilka drömmar som kan komma

när vi har kastat av oss stoftets skrud.

Det tål att tänka på. Den tanken skapar

den hela långa levnadens elände.



Och det ännu bättre: 

Vem skulle vilja slita

i svett och möda under levnadsoket

om inte skräck för något efter döden,

det oupptäckta landet varifrån

man inte återvänder, skrämde oss till

att hellre bära våra vanda plågor

än fly till andra som vi inte känner?


Och så gör samvetet ynkryggar av oss alla.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens sjuka blekhet över

och satsningar av största vikt och värde

vacklar och faller vid just denna tanke

och mognar ej till handling.


Hamlet

Av Anna - 27 maj 2007 13:28

What if God was one of us?  Ja, tänk om...


<>Oavsett om jag ser all skönhet omkring mig så kan den ändå inte hjälpa mig. Den kan aldrig göra mig lycklig.

<>Jag tänkte så, och det gjorde så jag orkade resa mig upp igen.


<>Jag hade lagt mig i min säng och låg och grät under min kudde. Allting gjorde ont.


<>Jag är så stressad så det tjuter

<>Och jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG vara tillräcklig

<>Så tänkte jag 


Och äcklig kände jag mig

Och hjälplös

Och ful som satan 


Hur jag än försöker kommer jag aldrig komma i närheten av deras skönhet<>, tänkte jag.

Grå och ful

Blod, tjära och slem

Motbjudande


<>Och de kommer inte slå mig  eller skada mig eller skära sönder min kropp

De kommer inte vilja ta i mig, inte nudda mig, och helst inte ens se mig

Jag kommer bara vara ensam med all ångest


Det spelade ingen roll att det gick bra igår

Det gjorde bara ont att mitt rum var dammig

Att jag inte kommer få 315 poäng och kanske inte ens komma in på Södra Latin

Att jag är så ful så att det är bortom allt hopp

Att jag är pinsam som satan och inte klarar av någonting själv

Att jag ALDRIg duger

Att jag inte klarar någonting

<>Att det inte finns några änglar


<>Sen tänkte jag på när jag brukar gå hem från tåget sent på kvällarna och det lyser från alla husen och jag ser havet och friheten och det vackraste som finns. Och jag tänkte på att det brukade vara så oslagbart vackert så man log och blev alldeles upprymd, men helt och hållet lycklig blev man aldrig. Det lyckades liksom aldrig komma ända in i själen.

<>Så tänkte jag på hur man aldrig kan njuta av skönheten när man är mitt inne i den.

<>Hur vackra alla människor kan vara utan att det egentligen spelar någon roll.


<>Och då förstod jag attt det är det som är felet på hela mänskligeten just nu. Skönhetstiden.

<>Vi är så sjukt fixerade vid skönhet.

<>Vi tror att den kan lösa alla våra problem.

<>Men egentligen är livet bara halvdant. Och det blir aldrig sådär underbart som det vackrta omslaget utlovat.

<>Och det är det som är det mest underbara med livet.

<>Det finns ingen egentlig lycka.

<>Den excisterar bara inte.

Det handlar bara om små patetiska glädjedoser.


Att stanna vid vägkanten och titta på solnedgången tillsammans.

Att konstatera att det blir inte bättre än såhär, men vi har i alla fall inte lika ont just nu.


Som jag och Johanna sa igår:

<>Människorna klamrar sig fast vid varandra  och kommer på tusentals undanflykter. De vill inte se hur kallt det är. Hur liten och obetydlig lyckan är i jämförelse med kylan och ondskan.

<>De övertalar varandra om att livet är vackert och kärleken allsmäktig. 

De gömmer sanningen bakom skönheten, tror jag. Och när de inte finner någon lycka i skönheten inbillar de sig att skönheten inte är fullbordad ännu.


Man kanske finns det ingen himmel. Inget paradis. Inget vackert lugn att vila sig i efter döden.

What if God was one of us? 

Av Anna - 25 maj 2007 19:48

Vem bestämmer vad som är rätt och fel?

Varför måste jag leva i en värld där allt som är rätt är fel och allt som är fel är rätt?

Varför ser alla det vackraste som fult?

Varför är alla så dömmande?

Varför är jag så dömmande?

Är det bara inbillning?


Eller så hamnade jag i fel värld. Som den där prickiga kaninen som jag läste om när jag gick på lekis.



Det är fucking tomt igen.

Jag borde ha följt med någon ut

Inte bara stannat här

Jag trodde att det skulle få mig att må bättre

Nu vet jag inte


BUP var ganska bra idag

Vi kom överens om mycket

En nulägesanalys liksom

Men jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta


Jag är överambitiös sa hon.

Att jag pressar mig själv i alla element

Jag vet

Det stämde

Och nu?


Jag kan inte slappna av, för då försöker jag bara slappna av så effektivt eller vackert eller avslappnande som möjligt

Jag har aldrig levt utan förväntningar

Hur fan gör man det?

Blir det inte helt jävla meningslöst då?

Finns det någon som lever utan förväntningar?


Det gör ont

Men nu vill jag bara stanna i tystnaden


Eller kanske att någon plockar upp mig

Som en liten bebis

Och går omkring och visar mig hur man ska leva för att bara vara


I vakuum

I lilla Tyresö

Det är typ paradiset

Om jag kunde ta med mig någon dit

Någon som verkligen gick att prata med

Gud, kanske

Men Gud skulle ju tydligen vara med mig överallt

Jag behöver en ängel 

Av Anna - 24 maj 2007 20:44

Tack till dem som skrev kommentarer. Ni andra får gärna också göra det. Det är kul att se vilka som läser.


Idag har något hänt mig som fick mig att inse hur konstig jag är.


På morgonsamlingen pratade jag med Niklas om att våran klass ska till Grönan för våran klasskassa. Först tvekade jag på om jag skulle med, men sen bestämde jag mig för att ändå följa med. Under dagen övertalade jag mina vänner att också följa med dit.

Sen på eftermiddagssamling så berättade Niklas vilket datum vi skulle till Grönan, och då visade det sig att det var under den veckan där jag ska till USA.

Nu kommer den sjukaste biten.

Det faktumet att jag inte kunde följa med gav mig en seriös deppattack. Och allt kändes skit och jag ville inte leva mer.

Jag höll på att börja gråta igen också.


Sen kom Lovisa och lyckades ta bort den värsta vilja dö-känslan.

Sen gick jag och frågade Niklas om mitt NO-betyg och fick reda på att jag typ inte kommer att höja mig om jag inte anstränger mig (alltså kommer jag inte höja mig för ansträngning är inget för en Rasklonikov).

Sjukt nog blev jagt typ glad av att prata med Niklas. Hmm, kanske inte bara därför. Men ändå.


Jag fattar inte vad jag ska dra för slutsats av det där.

Man kan vara deprimerad över ingenting. Det är jag från och med nu helt övertygad om.

Och där har vi min slutsats också.

Jag borde försöka skita i den där ledsenhetskänslan istället för att ta in den kanske. Men det är så svårt när man inte riktigt vet vad man är ledsen för.

Det är som att någon liten skitsak som jag har räknat med att få som jag vill (som Grönan grejen) och sen när den inte blir som jag har tänkt mig den. Då blir jag deppig över allting och känner att livet i största allmänhet är värdelöst.

Sen kommer den där breakdown känslan som jag aldrig hade erfarit förens för ungefär tre veckor sen när jag bröt ihop i skolan.

Det är som när jag var liten och hade tappat bort min mamma eller något sånt. När jag var orolig kunde jag inte prata med någon utan att börja storgråta. Precis så blir det när någon av de där småsakerna gå lite fel.

Sjukt nog gäller inte det för alla skitsakerna, utan bara vissa speciella (och oftast extra onödiga) händelser.

Jag fattar inte varför jag har det sådär. Jag har en teori. Men den tänker jag inte skriva här, och inte säga till någon. INGEN ALLS. Inte ens Bup-tanten eller min dagbok.

Jag hoppas förresten att den inte stämmer. Och det känns kanske inte helt så heller.

You never know. Haha. You'll never know.


På eftemiddagen har jag gymmat, ätit fölsedagsmiddag för pappa på Stazione och träffat Elsa.

Molly, Alva och jag räknade hur många steg det tog att gå över hela Saltsjö-Duvnäs station. Det var 125,5 steg enligt mig, 128 enlig Molly och en jävla massa fler enligt Alva.


Undrar hur jag ska bete mig.

För att vara en bra människa alltså

En trevlig människa.

<>En glad människa 

Egentligen vill jag bara gå omkring i mina L'Estradska-kläder livet igenom och försöka att se allting så positivt som möjligt.

Jag kände det lite som om jag var påväg att bli en positivare människa

Häromdagen hjälpte jag till och med mamma att duka och damsuga i köket.


Och faktiskt så lyckades jag låta bli att gråta och träna och bli glad istället.  Och det är en bedrift för att vara mig.


Fy fan att jag sitter och skrivr om mina tankar och visar dem för alla. Det är läskigt. Speciellt eftersom att det säkert är rätt få som verkligen bryr sig. Men jag antar att jag måste få ut all egoism i min blogg så folk slipper höra mina tankar om mig själv dygnet runt.

Fast det funkar ju inte ens.


What the hell.


Fast om jag vill bli en ytligt lycklig person som i de amerikanska collage-filmerna. Då måste jag sluta tänka på djupa saker och skita i Raskolnikov stilen.

Troligtvis borde jag börja acceptera folk för vilka de är och inte vara så fördömmande också. Men jag orkar bara inte med så mycket i taget.

Det största steget är att se ut som dem.

<>Det kommer jag typ aldrig kunna ta.


<>Kram på alla och fuck bloggagratis för att mina blogginlägg blir fyllda av fula små pilar.


Av Anna - 23 maj 2007 21:31

Snälla lilla


Vem är du?

Varför läser du min blogg?

Får du ut något av det?

Har du bara hamnat här av misstag?


Det går att skriva anonyma kommentarer, och då kan ni bara svara på vad som fick er att läsa min blogg.


Varför anstränger jag mig om ingen svarar???

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se