Alla inlägg den 5 december 2006

Av Anna - 5 december 2006 17:06

Ett mindre deppigt inlägg :-)Jo, jag har faktiskt börjat känna mig lite säkrare när det gäller gymnasium nu. Värmdö ska jag söka till. Sam inriktning Beteende är helt säker, men jag kanske söker typ Sam/sam eller Sam/Kultur också.Sen är det Viktor Rydberg också. Det verkar skitabra! Jag ska söka Estetiska/Teater där. Om jag inte kommer in så gör det inget, för då är jag inte tillräckligt bra på teater, och då är det ändå ingen idé.Sen så ska jag nog söka till Solna (sam/film) fast ganska långt ner på listan och L'Estradska förstås. På L'Estradska ska jag nog gå Sam/Kultur eller Sam/Språk. Fast jag måste kolla upp mera först. Kanske fråga lite elever, (fast fett pinsam egentligen!).Sen ska jag ju på fler Öppna Hus i vår, så då kommer jag kanske på något mer. Nacka kommer jag nog också söka till, fast än så länge så skulle jag nog sätta det långt ner på listan eftersom jag inte vet så mycket om det.Nu får jag väl fortsätta deppa. Kanske skriver jag en dikt eller en deprimerad liten text senare. Puss puss

ANNONS
Av Anna - 5 december 2006 16:29

Jag tror inte på kärleken. Jag tänker inte ge efter för den!Kärlek är svaghet, och svaghet är sorg.Kärlek är hatKärlek finns INTEOch ändå känner jag något. Någonting när han ser på mig. Jag vill inte vara kär. Jag vill växa upp och vara självständig. Jag vill inte hålla på som alla lågstadiebarn och låtsas att jag känner något vackert. Skönhet finns inte. Lycka finns inte. Det finns bara hat.Honom hatar jag på ett speciellt sätt. För att Gud gjorde honom så vacker. Mig själv hatar jag mest av allt. För att jag aldrig lyckas vara som jag vill vara. Nej, jag ändar mig nog. Jag hatar Gud mest. För att han inte gjorde världen vacker.Gud måste ha haft en dålig dag när han skapade våran planet. Ungefär som jag hade idag. Sen gick han vidare och gjorde ett seriöst arbete några hundra ljusår härifrån. På den planeten finns det lycka och frihet och rättvisa och alla möjliga vackra saker som vi inte ens kan föreställa oss.Kommentera inte att jag skriver så deprimerat. Det är bara för att jag är smart. Låtsas inte att ni vet bättre. Låtsas inte att världen är vacker. För om man tänker logiskt och tänker smart, då är världen bara ful. Fast jag är fulast, för jag kan inte vara jag och jag kan inte vara någon annan heller.Jag önskar jag var lite korkad. Lite nöjd och glad. Då skulle jag leva ordentligt och vara glad nästan jämt. Men jag tycker inte om att vara glad. Lycka är falskhet. När jag är glad är jag inte jag. Jag har ingen kontroll då. Jag vet inte vad jag tänker eller känner. När jag tänker logiskt och hänger med i mitt liv, då är jag sorgsen.Men tyck inte att jag skriver en ledsen blogg. Jag är ingen ledsen människa. Jo, det är jag visst. Men det är inte dåligt. Jag mår bra av att vara ledsen. Jag mår illa av att vara glad. Det var aldrig meningen att jag skulle vara glad.Den bästa känslan, det är när jag går från tåget klockan halv fyra på kvällen. Det är December, men det är mörkt ute. Regnet stänker i vattenpölarna. Allt är lilablått och svart. Mörka färgtoner.Jag älskar mörka toner. Deprimerande musik och sorgsna färger. Tunga ord och gråtande människor. Ensamhet, stillhet och sorg.Jag gråter. Jag gråter för att allting är så vackert, och för att jag älskar den här platsen. Vägen som är dyngsur och tom. De stora husen där allt är mörkt och tyst med adventsstjärnor i fönstren. Ljusslingorna som hänger i träd och på pelare i trädgårdarna. Svenskar är så smakfulla. Ytan är perfekt. Vacker. Inte för mycket, inte för lite. I Saltsjö-Duvnäs överdriver man inte. Smakfullt. Lagom. Perfekt.Men vissa saker kan man inte köpa. Man kan inte muta regnet att falla någon annanstans. Man kan inte köpa den snön som inte verkar vilja komma i år.När jag går här är jag tom. Det gör ont i magen av saknad. Jag tänker på honom. Jag ser honom framför mig. Men jag längtar inte därifrån, och när jag tänker efter vill jag inte ha honom där heller. Jag vill fortsätta gå genom regnet i all oändlighet. Jag vill titta ut över viken och se ljusen från byggnaderna på andra sidan. Jag vill gråta och låta tårarna rina utför kinderna tillsammans med regndropparna. Jag vill gå och gå och gå. Jag vill inte komma hem till värmen. Jag vill inte le igen. Jag vill aldrig skratta mer. Jag vill inte hata världen. Jag vill bara gå. Vad spelar livet för roll. Jag vill gråta. Jag vill plågas. Jag vill ha ett mål. Jag vill önska att smärtan ska försvinna. Göra vad som helst för att slippa den.Men jag har aldrig haft någon smärta. Jag känner aldrig någonting. Jag känner inte lycka, för jag fick aldrig känna sorg. Nu blir världen suddig i konturerna.Jag känner bara hur regnet rinner ner över pannan och kinderna. Tårarna är inte äkta. Vad har jag att gråta för?

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se